Idag vaknade jag av mig själv typ 7 på morgonen (that's a first...) och kände mig mycket bättre till mods än jag vågade hoppas på när jag gick och la mig igår. Visserligen var jag fortfarande aningen ostabil och förstod inte riktigt hur jag skulle ta mig an världen, men jag hade i alla fall energin och viljan att försöka.
Och det är just i sådana stunder som karman, ödet eller bara någon form av positiv energi slår till. Vid frukosten hade jag turen att träffa Johanna, ännu en ostabil nyanländ backpacker från Sverige och min livlina här i Jakarta. Hon har världens härligaste humor - eller så är det bara att jag är desperat och lättroad just nu hahaha - och det är vekligen jätteroligt att få umgås med henne.Vi pratade genast ut om vår dag igår och dess tillhörande känslor och intryck, och plötsligt föll alla bitar på plats! Tillsammans har vi vågat oss ut "på stan" och haft en riktigt härlig dag bland soporna, trafiken och misären. Jag kan inte förklara i ord hur viktigt det har varitför mig att ha en buddy med på den här första vandringen i staden. Livet här är definitivt inte en dans på rosor för många Jakartabor...
Efter frukosten fattade vi ett beslut och begav oss ut på äventyr. Första stoppet skulle bli Carrefour i hopp om att hitta ett par flipflop och regnkläder - jag kan ju här nämna att solkräm borde ha lagts till den här inköpslistan med tanke på att vi redan lyckats bränna oss TROTS att det har varit mulet... (?) Den enligt hostel ägaren 10 minuter långa promenaden dit blev helt klart en ögonöppnande upplevelse och fungerade som en mindre uppvärmning för vad som komma skulle. Ett ögonblick som jag aldrig kommer att glömma är när vi insåg att vi behövde korsa vägen - övergångsställen och trafikljus är inte direkt inne här - och allt vi kunde göra var att stå stilla och stirra på trafiken. Den handlingsförlamningen och känslan av hjälplöshet man kände i det ögonblicket kan inte direkt jämföras med något jag tidigare upplevt. jag kan nog säga att jag nog aldrig har känt mig så västerländsk och malplacerad som jag gjorde under dessa första minuter ute på gatorna.
Ett givande besök på Carrefour följdes av en rundtur i Kota, Jakartas gamla stad - med betoning på gammal (och sliten). Bara några minuter efter att taxin släppte av oss hände något väldigt bisarrt som jag lyckligtvis redan hade fått ett heads up om; ungdomar kom ständigt fram till oss, frågade oss massa grejer och ville hemskt gärna ta bilder med oss. De första gångerna var ändå hanterbara, men det gick så pass långt när vi väl befann oss på stortorget att vi kände ett starkt behov att ta oss därifrån.
Det ledde oss till den berömda Café Batavia på samma torg, en väldigt stämningsfull art deco restaurang från kolonialtiden. Där blev det lita stekt ris i alla fall!
Detta var med råge dagens renaste, lugnaste och minst upprörande upplevelse. Men det är ju inte direkt representativt för resten av staden, och vi kände väl ändå att vi borde inspektera vidare. Vi tog ett par snabba bilder på utsidan som de riktiga turisterna vi var idag och stressade iväg från torget innan vi blev stoppade för fler bilder och samtal.
Indonesierna är väldigt trevliga och har alltid ett leende på läpparna. Stora som små gillar att hälsa på en och ställa frågor och de har en vana av att kalla oss för Mister... - inte helt säker på vad det beror på, visserligen hade jag inte rakat benen idag men alltså.. Tyvärr är denna form av socialisering väldigt överväldigande och jag kände mig nästan skyldig efter ett tag. Vi är ju inga rockstars direkt, varför i hela världen skulle vi vara intressanta att ha på bild för? Tycker inte riktigt att jag förtjänar deras uppmärksamhet för att jag är västerländsk, och blir nästan lite ledsen av det...
Vad som följde därpå var inte direkt mer upppiggande. En promenad längs de gamla och på den tiden fina kolonialkvarteren fram till träbåtshamnen och fiskmarknaden visade landets minst smickrande sidor; fattigdom, förorening, sopor, kvarlevorna av översvämningarna råttor - de sistnämnda var jag dock ganska beredd på vid det här laget och gick nästan och undrade när de skulle uppenbara sig.
Jag har aldrig upplevt något liknande och hade stundtals väldigt svårt att hålla masken. Det är helt otroligt hur det kan finnas så stora skillnader mellan olika delar av världen, där vårt största vardagsproblem i Sverige är vad vi ska ha på oss medan man här får bokstavligt talat rota i soporna för att hitta gud vet vad...
 |
Kvarlevor av de senaste veckornas översvämningar -
Restos de las inundaciones de las pasadas semanas |
 |
| Det här är alltså en flod... - Esto es un río realmente.. |
Men allt är inte hemskt, vi har stött på massa trevliga och snälla människor som kommit fram och pratat med oss, tyske Peter och hans indonesiska fru körde oss över ett översvämmat område och in på hamnområdet och jag kan inte minnas när jag såg så många leenden senast. Dessutom är maten otroligt god, även om varje konstig rörelse i magen väcker paniken för diverse magsjukor och dess följder.. Och så har vi fått åka Ojek, indonesisk cykeltaxi, det var ett äventyr i sig! Ville egentligen inte berätta detta men vi lyckades ju pruta ner priset ganska mycket och kände oss hemskt nöjda med det tills vi ändå insåg att han hade blåst oss med tanke på att en vanlig taxi hade kostat oss nästan hälften så mycket tidigare på dagen haha...skäms...
På tal om att skämmas bör jag även tillägga hur äcklig man känner sig när man gått runt i stan ett tag. De flesta ser ju så himla fräscha ut, men själv går jag runt och svettas mer eller mindre konstant och luktar apa. Dessutom - och precis som förväntat - kan inte mitt hår hantera fukt så bra... Så att det är ju tur att man har pojkvän hahaha!
Anywhoo... borde översätta lite till spanska men det tar ju verkligen emot just nu.
Mycket kärlek.
Ojek tour of a nicer part of Jakarta...
Me daba pena no escribir nada en castellano asique lo he dejado en manos del google translate porque se me ha hecho muy tarde ya.. Le daré un retoque y espero que por lo demás se entienda más o menos. Un beso!
Hoy me desperté a las 7 de la mañana (que es la primera vez ...) y me sentí mucho más tranquila de lo que me atrevía a esperar cuando me fui a la cama anoche. Es cierto que todavía estaba un poco inestable y realmente noveia como abordar el mundo exterior, pero tenía al menos la energía y la voluntad para intentarlo.
Y es precisamente en estos momentos cuando el karma, destino o una especie de de energía positiva acude en nuestro encuentro. En el desayuno, tuve la suertede conocer a Johanna, otra mochilera recién llegada de Suecia. Tiene un sentido del humor genial - o quizás es sólo que estoy desesperada por compañia ahora mismo jajaja - y es genial socializar con ella. Hablamos directamente sobre nuestra jornada de ayer y nuestros sentimientos e impresiones, y cayó de repente todas las piezas en su lugar! Juntas nos aventuramos por la ciudad, y tuvimos un día muy bonito entre la basura, el tráfico y la miseria. No puedo explicar con palabras lo importante que estener un compi en este primer paseo en la ciudad. La vida aquí es definitivamente muy dificil para muchos Jakartinos...
Después del desayuno, tomamos una decisión y salimos a la aventura. La primera parada fue el Carrefour, con la esperanza de encontrar un par de sandalias y ropa para la lluvia - Puedo mencionar aquí que la protección solar debia haberse añadido a esta lista, dado que ya hemos logrado quemarnos a pesar de haber estado nublado ... (?) Los 10 minutos de cainata han sido una experiencia reveladora y sirvió como un pequeño calentamiento para lo que estaba por venir. Un momento que nunca olvidaré es cuando nos dimos cuenta de que teníamos que cruzar la carretera - los pasos de peatones y los semáforos no son especialmente populares aquí - y lo único que podíamos hacer era quedarnos quietas y mirar el tráfico. La parálisis y la sensación de impotencia que sentí en ese momento no se pueden comparar a cualquier nada que he experimentado previamente. Puedo decir que probablemente nunca me he sentido tan occidental y fuera de lugar como lo hice durante esos primeros minutos en la calle.
Una fructífera visita a Carrefour fue seguido por un tour de Kota, el casco antiguo de Yakarta - con énfasis en antiguo... Pocos minutos después de que el taxi nos dejó algo muy extraño sucedió de lo que a mi, afortunadamente ya me habían preparadp; grupos de jóvenes venían constantemente a nosotros, preguntandonos un montón de cosas y queriendose sacar fotos con nosotros. Las primeras veces eran todavía manejables, pero fue lo suficientemente lejos cuando nos encontramos en la plaza principal que sentimos una gran necesidad de alejarnos.
Esto nos llevó al famoso Café Batavia en la misma plaza, un restaurante de art deco de la época colonial.
Éste fue, por mucho, la experiencia más limpia, tranquila y menos entritecedora de todo el dia. Pero no es exactamente representativo del resto de la ciudad, y sentimos la necesidad de inspeccionar más. Tomamos un par de fotos rápidas de la parte exterior y nos fuimos rápidamente de la plaza antes de dar a pie a más fotos y conversaciones.
Los indonesios son muy amables y siempre tiene una sonrisa en su rostro. A mayores y pequeños les gusta saludarte y hacer preguntas y ellos tienen la costumbre de llamarnos Mister ... - No estoy del todo segura del porque, y si que es verdad que no me he depilado las piernas todavía pero.. Por desgracia, esta forma de socialización es muy abrumadora y casi me sentía culpable por un tiempo. No somos directamente estrellas del rock, ¿por qué somos lo suficientemente interesantes para querer fotos con nosotros? Realmente no nos merecemos su atención sólo por ser occidentales, y se convierte casi en elgo un poco triste ...
Lo que siguió a continuación no era exactamente más agradable. Un paseo por el viejo y en su tiempo grandioso distrito colonial hasta el puerto de los barcos de madera y el mercado de pescado, mostró las partes menos halagadoras de este país. La pobreza, la contaminación, la basura, las inundaciones, las ratas...
Nunca he experimentado nada como esto y a veces era muy dicifil mantener una cara neutral. Es increíble cómo puede haber tan grandes diferencias entre las distintas partes del mundo. En Suecia nuestros más grandes problemas de la vida cotidiana es que ropa nos vamos a poner, mientras que aquí la gente necesita urgar en montones de basura al lado de sus "casas" para encontrar a Dios sabe qué ...
Pero no todo es terrible, nos hemos encontrado con mucha gente agradable y amable que se han presentado a hablar con nosotros, el alemán Peter y su esposa en Indonesia nos pasó por encima de un área inundada y hasta la zona del puerto y no puedo recordar cuando he visto tantas sonrisas. Además, la comida está muy buena, a pesar del pánico que produce todo movimiento extraño en el estómago... También hemos montoda en un ojek, moto taxi indonesio, que ha sido una aventura en sí mismo! Realmente no queria contar esto, pero nos las arreglamos para regatear el precio bastante y nos sentíamos muy felices con eso hasta que nos dimos cuenta que nos habían engañado bastante ya que un taxi normal nos había costado casi la mitadantes en el día haha .. De todas maneras nos ha salido por un total de 2 euros cada una asique no ha sido una gran tragedia..
Hablando de estar avergonzado, También me gustaría añadir lo repugnante que una se siente cuando caminamos por la ciudad después de un tiempo. La mayoría parecen estar increíblemente frescos, pero yo por supuesto, no puedo parar de sudar! Además - y tal como se esperaba - mi pelo no maneja la humedad tan bien...
Muchos besos a todos! Y dejad algún comentario!! :)
.jpg)
