Ja då var det alltså dags att förnya visumet.. för tredje gången...
Efter att ens ursprungliga ingångsvisum på 60 dagar har gått ut, bör ens lilla visum förnyas en gång i månaden. Detta innebär inte ett, utan tre hela besök till Kantor Imigrasi, något som är extrahärligt med tanke på att kontoret ligger på en av de absolut mest traffikstocknings-täta gatorna i området.
Nu är det inte min mening att kritisera det indonesiska systemet från ett drygt svenskt perspektiv. Visst, det är INTE smidigt, och i vissa lägen är det en ganska irriterande affär. MEN, som många av er redan vet, är ju inte det svenska systemet så himla fantastiskt i detta avseende heller. Eller ska jag dra min historia om hur jag inte kunde "leva" ett normalt liv efter min återkomst till Malmö eftersom jag inte kunde identifiera mig som svensk? ; ) Kanske inte...
Trots detta finns det dock ett par observationer som ändå är värda att beröra i ett inlägg som detta.
Vi börjar med själva ansökningsprocessen. Månadens första besök är till för att köpa den fina rosa mappen ovan och sedan lämna in alla papper, kopior och stämplade underskrifter som den indonesiska staten känner behövs för att låta en stanna en hel månad till - intressant nog kommer de alltid med nya saker att ta med nästa gång... Det andra besöket kräver en betalning motsvarande ca 200 svenska riksdaler och sen får man åka hem och invänta det tredje besöket - som egentligen kan ske redan på eftermiddagen samma dag. På detta tredje, och förhoppningsvis sista besök, får man chansen att ta en fin liten bild på ens utländska ansikte med deras ytterst förskönande webcameraliknande-apparat. Och sen. Ja, då kan man än en gång approacha "Herman", som för övrigt pratar engelska, för att återfå ens pass med ännu ett fint stämpel!
Så har det alltså varit nu i ett par månader. Men vi vet ju alla att sådana affärer inte är något kul när man börjat förstå systemet. Därför har nu det indonesiska migrationsverket sagt till mig att från och med den tredje visum-förlängningen (det vill säga idag) måste en regionschef godkänna min ansökan. Perfekt!
Detta besked har nu därför dubblerat antalet besök som måste göras till inte bara ett, utan två olika kontor belägna på två helt olika grovt traffikerade vägar. Detta nya förfarande har även dubblerat antalet mappar som bör inhandlas varje månad; nu får jag även chansen att köpa en grön mapp, yes!
En annan intressant observation är det faktum att man på migrationsverket faktiskt har datorer... och ändå väljer att göra allt "manuellt". Ansökningar, kvitton, förvarinsprocess, "återfinningsprocess", uthämtningsblanketter osv... det är så himla praktiskt och effektivt! (Exemplifieras nedan) Definitivt värt de extra köerna som ett sådant system innebär : )
Och så sist men inte minst. Det finns en dresscode på Imigrasi, självklart. Det är ändå inte ofta som man, som expat, påverkas av att man faktiskt lever i världens största muslimska land. Det är ju oftast bara härligt: fina (och mindre fina) böneutrop, bönepauser som kan användas till fika, härliga pråliga outfits, etc... Men idag fick jag alltså inte gå in på denna statliga myndighet med bara axlar. Och mycket riktigt, det står faktiskt på den mycket informativa skylten vid ingången. En skylt som likställer vapen med bara axlar och bara ben. Intressant tanke.
PUSS & KRAM
No comments:
Post a Comment