Jakarta - Lombok - Gili Trawangan
Efter en härlig (...) dag på jobbet med alla mina jerks (tagga Per Herrmansson, Johannes Andreasson och sist men absolut inte minst, Ibrahim C. Gaye - och ja, tydligen uttalar man e:et..), bar det av mot flygplatsen mitt i eftermiddags-rusningstraffiken som kännetecknar dagen innan långhelg.
Efter en härlig traffikstockning på ca 90 minuter var jag framme på flygplatsen, redo att checka in på mitt Lion Air flyg till Lombok. Och nu tänker ni, Lion Air...Känner igen det namnet... Just precis, flygplanet som råkade landa i vattnet på Bali tillhörde Lion Air - tydligen är det så att de flesta indo-bolagen är svartlistade i Europa, där ser man! Då tror man ju att biljetterna för deras flyg kommer vara jättebilliga med tanke på att de nödlandade i havet för bara ett par veckor sen, men icke. Fast de var ju typ ändå billigast...
Turbulenser har alltid varit kul, lite spänning liksom - framförallt när man var ute med vagnen mitt i gången och undrade vems feja den skulle kunna studsa på - och även när det var riktigt stora turbulenser var man aldrig direkt orolig. Men det är klart, nu satt man på ett flygplan, mycket väl medveten om den tidigare lilla "incidenten" på Bali, och plötsligt var det inte så jävla spännande med turbulenser längre..
Intressant är även mellanrummet mellan sätena på dessa plan. Detta är, om möjligt, ännu mindre än på Europas primest low-cost/new-generation-flygbolag - vilket i och för sig är vettigt ur ett ekonomiskt perspektiv med tanke på landets svindlande medellängd på 158 cm för män respektive 147 cm för kvinnor, om man nu ska tro disabled-world.com det vill säga (fan vad hemsk jag är nu...). Men till mitt försvar:
Growth and height have long been recognized as a measure
of the health and wellness of individuals..."
Då har vi alltså lärt oss något nytt idag... Men, hur roligt det än är med ny kunskap, är det nu dags att återgå till min ursprungliga redogörelse om flygupplevelsen i Indonesien.
Det är nämligen så att jag av någon anledning i princip alltid får sitta vid nödutgången (bästa platsen) när jag flyger i det här landet. Här känner jag mig faktiskt lite kluven; är det för att jag är bule - en så kallad "vit" individ, eller är det för att jag nu är så pass yrkesskadad efter tidshetsen på Vueling att jag nu kommer fram till incheckningen före alla andra - något som utöver att vara töntigt, dessutom är väldigt onödigt med tanke på den indonesiska flygtrafikens tidsuppfattning (en sen sådan). Jag undrar för övrigt hur de får de konstanta förseningarna att gå ihop "rent ekonomiskt"... Man minns ju med kärlek hur viktigt det var att lasta in alla 180 passagerare med piska så att planet lyfte i tid och Vueling slapp böta.. Men visst, det man sparar in på benutrymmet kanske täcker...
På tal om Vueling, undrar jag nu, efter snart ett års flyg-abstinens, om jag för alltid kommer att bli nostalgisk och sentimental varje gång jag åker flygplan. Känslan när jag passerar galleyn, när flygissarna gör säkerhets-demon, när jag ser ett sär försöka pressa in en väska i ett utrymme som i själva verket inte existerar, och aldrig kommer att göra det heller...
På tal om omöjliga människor (sär alltså), var det väldigt intressant att observera hur en svensk fyrbarnsfamilj ändå lyckades vara de mest högljudda indivederna både på flygplatsen, under själva boardingen (vad fän heter det på svenska? påstigning? bestigning?), och på planet. Mycket intressant med tanke på den i allmänhet dryga ljudnivån i det här landet...
En annan observation - som Johanna skulle ha kallat det - var insikten om att en del folk på planet hade så kallad sakit prut, vilket passande nog betyder ont i magen (med ordet prut för mage). För jäklar vad det luktade prutt på flyget. Vi vet ju alla att gaser utvidgas desto längre upp i atmosfären man kommer (något med lufttrycket bla bla). Och INGEN kan förneka att man släppt the occassional fart på ett flygplan (visa fler än andra... men ingen misstänker flygvärdinnan hahaha!), men hallå.. Någon måtta får det ju väl ändå vara.
Och sedan landade vi. Hårt. Och än en gång blev man påmind om att man åkte Lion Air. Men, man ska nog inte vara så kinkig, det händer!
Efter den sedvanliga anstormningen av "taxichaufförer" vid flygplatsutgången var det dags att hitta en riktig taxi. Det gjorde jag inte. Något som så klart ledde till ännu en paranoid rese-espisod, där jag än en gång var bergssäker på att chauffören lurade mig. Nu får jag visserligen skylla mig själv, med tanke på att jag bad honom att hitta ett uttagsautomat (som sedan visade sig finnas bredvid mitt hotell), eftersom Lonely Planet påstod att det inte fanns sådana på Gili (vilket självklart visade sig vara felaktigt), världens mest backpacker-täta ö.
Men så är det i Indonesien, man blir ofta lurad. Och heter man Lidia blir man nog det ännu mer... Oftast handlar det ju bara om ett par tior eller max en femtia, men det är principen! Och det gör mig irri... Det ska hela tiden misstänkas, förhandlas. Drygt. Nu kan man ju dock siffrorna och ordet för dyrt, men det känns som det kan kvitta, jag kommer för alltid få bule-price. Men man kan ju försöka... Ett exempel på detta är ju den den lokala båten som skulle ta mig fråm Lombok till Gili T, 10 000 Rupiah, inga svårigheter. Men ack nej, då är ju båten plötsligt "fullt" och det kan ju bli en vääääldigt lång väntan till nästa båt... bla bla... Men för en gångs skull vann jag förhandlingen och det blev 10 000Rp, det vill säga sju spänn. Jag är hemsk ibland, men det är principen...
I alla fall.. här följer lite bilder på "kollektivtraffiken". Tydligen blev jag lite väl ivrig när det kom till själva flygresan, så man får väl skriva några rader om den faktiska vistelsen. Men det blir imorgon det. Nu ska jag gymma (hahahaha).
Hamnen
Kollektivtraffiken
Vackra Lombok
No comments:
Post a Comment